Definitionen av vad som får kallas ett ”rum” i marknadsföring har länge varit otydlig. Något som på senare tid resulterat i allt fler mäklare och ärenden för vilseledande marknadsföring hos disciplinnämnden – en negativ trend som skulle kunna lösas.
Det här är en fråga som fortsätter att återkomma bland fastighetsmäklare, men den handlar inte längre bara om otydlighet. Det här har blivit en fråga som jag tillsammans med Fastighetsmäklarförbundet valt att driva för att praxis på senare tid tagit en oacceptabel riktning.
Det finns många aspekter att ta hänsyn till, till exempel vad som utgör ett ”halvt” rum – ett begrepp som är etablerat och välanvänt inom branschen, och som reflekterar det ökade behovet av flexibel användning av ytor. De flesta konsumenter lever med begränsad ekonomi som innebär kompromisser på ett eller annat sätt, inte sällan ytan för läget. Därför har man har blivit skicklig på använda och anpassa varje kvadratmeter utifrån sina egna behov.
Något som blev ännu tydligare under pandemin när hemmakontor blev en utav de viktigaste kriterierna för bostadsköpare. För många av oss blev räddningen att kunna använda utrymmen som klädkammare, inre hallar eller små alkover. När dessa bostäder sedan ska säljas, vill andra med liknande behov veta hur ytorna kan disponeras, samtidigt som det är fördelaktigt för mäklare och säljare att framställa bostaden så informativt som möjligt.
Men frågan kvarstår: vad är tillåtet att marknadsföra?
Genom åren har disciplinnämnden gått fram och tillbaka i sin tolkning, tidigare var FMI relativt tillåtande när det gällde hur mäklare beskrev rum och ”halva rum”, men på senare tid har inställningen ändrats. Idag finns det ingen legaldefinition av vad ett rum är, FMI utgår från Lantmäteriets föreskrifter (LMVFS 2007:3), som anger att ett rum ska ha minst sju kvadratmeter golvyta och direkt dagsljus – och detta förblir FMI:s ståndpunkt.
Vad händer då om ett utrymme inte uppfyller dessa kriterier? Här blir det aktuellt att prata om ”halva rum”. Trots att termen är vedertagen, till exempel genom Hemnets sökfunktion, förbjuder FMI idag användningen av den i marknadsföring, och mäklare riskerar en varning för att nyttja funktionen på Hemnet på samma sätt som att uttrycka sig med termen.
Ändå har vi nyligen sett fall i Förvaltningsrätten som gått emot FMI:s hållning, vilket skapar en splittrad bild. FMI:s uppdrag är att säkerställa att marknadsföringen inte vilseleder konsumenter, vilket är en viktig utgångspunkt för allmänheten att kunna luta sig mot. Men vad som anses vilseledande behöver också ställas i relation till konsumenternas behov av information och den potentiella skada det kan innebära att utelämna den.
Ett exempel är alla de par som letar en bostad som erbjuder plats för ett litet barnrum eller ett hemmakontor, och vill veta om utrymmen som inte uppfyller kraven för ”ett rum” ändå kan nyttjas som ett.
Det är inte heller ovanligt att stora barnfamiljer som drömmer om ett rymligare villaliv, söker sig till hus med källarplan för att maximera ytan. Men enligt FMI får inte rum i biytor marknadsföras som rum. En villa med 200 kvadratmeter, inklusive källarplan, skulle därför behöva marknadsföras som exempelvis 3 rok, trots att den i praktiken kan disponeras som 7 rok. Detta skapar en direkt vilseledande effekt åt andra hållet.
Vi på Fastighetsmäklarförbundet betonar vikten av att omvärdera regler som inte längre tjänar vare sig konsumenters eller mäklares intressen. Vi förespråkar en miljö där mäklare kan representera fastigheter korrekt, möta sina uppdragsgivares behov och tillhandahålla köpare med relevant och nödvändig information. Därför anser vi att FMI bör omvärdera sin tolkning av vilseledande marknadsföring och ta i beaktning att information kan gynna snarare än skada konsumenter.
Lösningen ser vi i en fortsatt och öppen dialog mellan bransch och myndigheter.