Force majeure brukar anses innebära oförutsedda händelser vilka inträffar på grund av en oundviklig yttre kraft utanför parternas kontroll vilka ingen kunde förutse. I den engelska rättsläran talar man om ”an act of god”. I svensk rätt är force majeure emellertid inte reglerat, så för att man ska kunna använda sig av detta behöver det ha tagits in en klausul om force majeure i avtalet, i annat fall är man hänvisad till allmänna regler såsom exempelvis 36 § avtalslagen för att jämka eller ogiltigförklara ett ingånget avtal.
Vad en force majeure-klausul innebär i det enskilda fallet beror på hur den har utformats – vilka specifika omständigheter som har tagits upp och hur liknande klausuler tidigare har tolkats. Dessa klausuler brukar emellertid tolkas snävt. Huruvida en pandemi som den vi nu upplever, skulle kunna leda till ett ökat användande av force majeure-klausuler och huruvida dessa sedan kommer att stå sig vid en rättslig prövning återstår att se. Det torde vara så att man för att kunna åberopa force majeure, behöver kunna visa att man har uttömt alla andra möjligheter och i denna del gå mycket långt.
Branschorganisationernas rekommendation är att i möjligaste mån undvika force majeure-klausuler och i stället på ett tidigt stadium
• informera parterna om möjligheten att ta in försäljnings- eller låneklausuler,
• ge ut fullmakter som parterna kan använda sig av, och att
• informera om möjligheten att anlita städ-, pack- och flyttfirmor för att tömma bostaden.
Kan man i dag anse att exempelvis omständigheten att en ort sätts i karantän eller att lånelöften återkallas, inte går att förutse? Detta riskerar att i slutänden behöva bedömas av en domstol, vilket i sig kostar både tid och pengar för redan hårt prövade parter i affären. Vi manar till försiktighet.